Bloggsam

En sportmetafor

Publicerad av Sammy den 2011-01-11 kl 23:07

Vissa tycker om sport. Vissa tycker väldigt mycket om att följa sport. De som tycker väldigt mycket om att följa sport engagerar sig ofta i en särskild sport och ett särskilt lag. De blir mycket glada och stolta när laget gör framgång, djupt besvikna när det går mindre bra (som i bilden till höger). För vissa är laget en del av deras identitet och man känner sig samhörig med de som stödjer samma lag. Denna gemenskap är dock uteslutande för de som stödjer något av motståndarlagen.

För de allra flesta leder den uteslutande gemenskapen dock inte till mer än vänskapligt gnabb vid matchtillfällena om någon inte råkar stödja samma lag som de andra, men för en liten grupp som valt att engagera sig väldigt starkt och skapat en identitet beroende av samhörigheten utgör det ett hot mot det egna jaget när någon stödjer “fienden” eller förnedrar laget. Känslan “vi mot dem”, att man utkämpar en strid där hela ens värld och allt man står för står på spel, kan vara så pass stark och övertygande att man tar till våld mot de man betecknar som “fienden”.

När man engagerar sig för en sak så pass starkt att det delvis eller helt tagit över ens identitet och sociala tillhörighet handlar det om självbevarelsedrift när något hotar det man engagerar sig för. Det är en mycket stark mänsklig drivkraft som har förmågan att stänga av förnuftet och agera efter våra mest primitiva instinkter. För en människa i detta tillstånd behövs inget rättfärdigande, man kan helt enkelt inte ifrågasätta självförsvar.

Jag vill inte med detta sagt säga att sport är fel och att det borde förbjudas. Det är snarare tänkt som lite av en tankeställare som egentligen har väldigt lite med sport att göra. Det jag vill visa på är raka motsatsen, att när någon engagerar sig så starkt har problemet väldigt lite med vad man valt att engagera sig för att göra. Det spelar ingen roll om vi pratar om sport, kultur, religion, politisk övertygelse, etc. Att engagera sig för något man tror på, oavsett vad det må vara, är aldrig fel i sig så länge man inte låter sitt engagemang bekostas av mänskligt lidande.

Jag gillar inte sport, men för den vars liv förgylls av sport gläds jag så länge ingen far illa av det. Av samma skäl vänder jag mig emot Sverigedemokraterna som inte tycks se hur deras engagemang för svensk kultur och den egna svenska identiteten gått så långt att människor far illa. Känslan av “vi mot dem”, att man utkämpar en strid mot invaderande muslimer som vill ta över vår nation, kultur och ultimat utgör ett hot mot allt vad man som stolt svensk står för, gör att människor far illa i vårt land.

Sverigedemokrater frågar mig ofta om jag tycker det är fel med att vara stolt svensk, en del kallar mig t.o.m. för “oikofob” (någon som förnekar sin hembygd), men missar då poängen helt. Jag vill inte missunna någon ett starkt intresse och engagemang för svensk kultur eller ens att känna sig stolt för att vara svensk. Men jag vill inte gå med på att det bekostas med mänskligt lidande. Det är inte så viktigt med svensk kultur och att få vara stolt svensk att man har rätt att kränka någon för att inte vara det, ännu mindre att man inte hjälper människor som flyr undan förföljelse, krig, tortyr och säker död. Då är man så inne i matchen att man glömt bort att uppskatta sporten. Eller översatt till ett mer direkt språk; då är man så svensk att man glömt bort att vara människa.

Läs gärna Niklas Sorenius artikelserie i Sydsvenskan om intoleransen i Sverige:

Malmöbon som inte kan röra sig fritt (del 1)

Stenen i ryggen blev droppen (del 2)

Pingat på Intressant.

Andra bloggar om: engagemang, stolthet, extremism, fundamentalism, humanism, mänsklighet, sport, politik, ideologi, värderingar, människosyn, kultur, piratpartiet, sverigedemokraterna